Onsdag och filmer

07 oktober 2009

Onsdag och mitt i veckan – ja det vill säga, onsdag är ju alltid mitt i veckan men det är i alla fall ett uttryck som jag tar mig friheten att begagna.

Jag har börjat pyssla mera på allvar med mina filmer – de skall över från band till skiva och det är ett väldigt göra skall jag säga. Första skall filmen föras över på den för detta ändamål speciellt införskaffade maskinen. Sedan skall jag skiva ner alla fakta kring filmer (medverkande, manus, regi, musik o tid) för att fästa på filmlådans rygg.

Därefter titeln på filmlådans rygg och in i hyllan. Klart – fast det skall alltså göras mer än 830 gånger och det finns väl dessutom en överhängande risk att det under tiden kommer nya filmer att spela in – så ducka Sisyfos, här kommer jag.

I övrigt har jag ägnat dagen bland annat att fundera över vad jag hade sysslat med den senaste trettio åren om jag inte blivit journalist. Ett tag grunnade jag på präst, ett annat tag på folkskollärare, ett tredje tag på just ingenting…

Det är nog tur att man gör det man gör – i alla fall när man har hållit på i trettio år och hela tänkandet har anpassats till yrket. När omgivningen plötsligt får se hur man ber att få en sak förklarad inte en gång utan två gånger till – vem sa du att det var, vad sa du att han gjorde, känner du nån jag kan ringa?

Det är inte underligt att folk blir beroende, när en hederlig, alldeles normal, person kan bli sådan.

Detta har jag funderat på idag.

Guldus

05 oktober 2009

Ja, jag vet att mina texter väldigt mycket tenderar att bli nostalgiska återblickar, men hur skall det kunna bli annat när man levt så länge och har en så livlig fantasi som jag.

Som  för ett tag sedan. Jag knallade iväg till en butik för att köpa en enda liten sak – på denna min promenad kom jag att passera avdelningen för drycker – och där…i en korg…tillsammans med en del andra märken…ser jag något som får mig att tvärstanna och nästan glömma varför jag är i affären egentligen.

Där ligger en flaska och stirrar på mig lika mycket som jag stirrar på flaskan – och det lyser om den!!!!

Det står ”GULDUS” på den.

Just så! Guldus. G-u-l-d-u-s.

Och jag minns en fotbollsmatch jag var med i när jag gick i femte klass – vi spelade på den plan som fanns intill en folkhögskola, inte så långt från mitt föräldrahem – den plan som nu sedan många är är parkeringsplats. Den fotbollsplan som intill sig hade en höjdhoppsställning, där jag en gång hoppade höjd både en meter och en och tio. Vi landade i sand och det var inte alltid den var torr.

Så några två och trettio blev det aldrig.

Men som sagt – fotbollsmatch. I femte klass – skolhuset fanns i Sibräcka bara några hundra meter från mitt hem, och det var en dryg kilometer att gå till själva arenan. Jag skriver ”arenan” för jag tycker att får det att verka aningen finare än vad det väl egentligen var. Jag riktigt hör för mitt inre hur en kommentator säger nåt i stil med:

– På mittfältet har IFK Sibräcka Bengtåke, en tung spelare som fungerar som lås mellan backarna och kedjan … eller nåt. Jag är visserligen inte så bra på hur sportreferat låter men jag har i alla fall en gång i Expressen skrivit om ett möte mellan Mjällby och Djurgården. Inte för att jag kunde, men för att de inte hade någon annan att skicka stackarna.

Jag kan inte påstå att jag minns mycket av matchen i femte klass – mer än att den slutade oavgjort ty vår lärarinna signalerade för full tid just i samma stund som ett av de två lagen skulle slå in ett segermål. Hon tyckte väl att oavgjort kunde vara ett bra resultat kan jag tro. Hon var väl lite liberal så där – ville undvika bråk på vägen tillbaka till skolan.

Men herregud, detta med Guldus ja. Jo det var så att inför denna match, så hade det bestämts att vi skulle ha med oss var sin flaska dricka och nu skulle var och en bestämma vilken sort det skulle vara. Vi kunde blanda hur vi ville – i  detta var han inte småaktig, han Gustafsson som förestod Konsumbutiken i närheten.

Den förste som skulle välja var lite av klassen tuffing – och han ville ha en Guldus.

Detta hans val kom att bilda norm, kan man säga. Nu skulle alla ha Guldus … Apotekarnes Guldus skulle alla ha. Klart att vi skulle ha Guldus. Fanns det något annat? Drack någon någonsin något annat?

Till och med klassens flickor valde Guldus, fast det ansågs vara en dryck för män. Vad flickorna skulle göra minns jag inte – de fick kanske gå en trevlig promenad, medan vi grabbar tvingades hålla på med den där idiotiska fotbollen.

Under halvtidsvilan skulle sedan drycken förtäras – korken var den riktigt gamla sorten där en tunga skulle vikas ut och sedan skulle de hela liksom dras runt flasköppningen. Man kunde skära sig om det ville sig illa, och inte sällan var det en hel del socker samlat där vid korken.

Jag drack min Guldus, men jag är inte alls säker på att det blev någon mer efter den. Ty den försvann! Den syntes inte mer bland drickbackarna på Konsum – den togs väl bort ur sortimentet, precis som Solex och andra gamla godingar. Precis som den riktiga Blodapelsinen – inte den blaskiga produkt vi sett under senare år.

Lite senare försvann Briggens sardiner också, och min barndoms Konsumbutik blev sig inte riktigt lik.

Men Guldus alltså – efter kanske 45 år dyker den upp igen. Jag fick hålla mig lite i en hylla med Festis för att inte falla omkull och jag kunde självklart inte låta bli att köpa mig en butelj – den är på en och en halv liter, och  kostade 14,90 plus pant, vilket den avgjort inte gjorde några år in på sextiotalet.

Redan innan jag kommit till bilen var jag tvungen att smaka lite och jag vet inte om det är så att mina smaklökar har förändrats under årens lopp, men som förr …nej, det smakade den inte. Inte på långa vägar.

Hustrun menade att det kan ha sin orsak i att jag är mer van nu – van vid andra smaker och andra dofter. Fast mer tror jag på att det då för tiden fortfarande var tillåtet att använda en massa smaklökstillfredsställande ämnen – ämnen som man idag misstänker kanske möjligen framkallade cancer på tre möss i ett försök som innehöll sjutusen, och som vi därför idag därför inte får tillsätta längre.

Dock, för mitt inre kan jag känna hur det kändes att dricka, den gången.

Precis som jag kan minnas hur det var att bre en sötlimpeskiva med smör – att någon enstaka gång få smaka ”köpebröd” och inte ständigt hembakad kaka, gräddad över öppen eld.

Först rejält med smör och sedan mosa ner Briggens sardiner – bättre blev det inte. Till detta en rejäl kopp Ögonkakao.

Kunde jag sedan – men min mors nådiga tillstånd – skära en bit stark ost och äta till..ja, då framkallades känslor jag annars bara hade inför Blytons Fem-böcker.

Det är visst ett bryggeri i Sundsvall som tillverkar ”Nya” Guldus – på etiketten kan vi läsa att de arbetar med att ta fram drycker från förr och att komma så nära originalet som möjligt.

De är fortfarande en bra bit ifrån, men Guldus, kära vänner, det var inte bara en smak – det var en tid…det var en kultur och en frihet när man var 11 år…

Jag kanske måste resa upp och tala med dem …försöka förklara..försöka få dem att förstå…kanske hypnotisera dem tillbaka till den gången för 47 år sedan .

Då det var Grabbar, Glädje – och Guldus.

Paketet

04 oktober 2009

Ett minne dyker upp.

Allt skedde under en tågresa mellan Göteborg och Stockholm. Vad jag skulle till Stockholm att göra vet jag inte, men det måste väl ha varit i jobbet kan jag tro. På fritiden åkte jag mest till Malmö/Köpenhamn på den tiden.

Detta var i en tid då tåg tog sig tid. Det var dessutom en tid så de var utrustade med restaurangvagn som hade en enklare och en lite mera påkostad avdelning där de hade vita dukar på borden.

Och det serverades tillagad, varm mat! Riktig tillagad och varm mat, minns ni!?

Jag var ensam i restaurangvagnen när jag steg in i den. Jag skulle äta lunchen ombord, det hade jag bestämt.

Jag beställde och gick sedan och satte mig vid ett bord nere i ett av hörnen. Maten skulle komma om en stund och under tiden jag väntade, satt jag och tittade ut över det västgötska landskap som rusade emot mig, åt motsatt håll.

Föga anade jag då att detta landskap några år senare skulle bli min lott att bevaka – ja inte bara min, men vår, vi som jobbade på Skövde Nyheter.

Jag satt där i tankar när jag plötsligt hörde en röst.

– Ursäkta, kan jag slå mig ner här?

Jag tittade något överraskad upp och ser rakt in i ansiktet på en dam som säkert hade fyllt de åttio. Jag svarade att det gick alldeles utmärkt – sedan jag först rest mig till hälften och gjort en vänlig gest ty damen var, som sagt, säkert över de åttio.

Så slog hon sig ner och då kunde jag ju inte gärna sitta och glo ut genom fönstret längre. Jag måste ju tala med damen ifråga, eftersom jag bjudit henne att slå sig ner mittemot mig, som sagt.

Jag minns inte vad vi pratade om, men jag minns att hon efter en kort paus – kanske var det då vi fick maten – sade:

– Det är härligt att åka tåg!

Det höll jag med om och sedan började hon berätta en fullkomligt osannolik historia

– En gång åkte jag tåg från Köpenhamn till Barcelona, sa hon. När hon av min blick kunde utröna att jag kanske inte tyckte det var allt för märkvärdigt, så tillade hon.

– Det var på hösten 1945.

Och nu blev det ju plötsligt väsentligen märkvärdigare. Tåg från Köpenhamn till Barcelona, hösten 1945. Genom ett sönderbombat Europa fanns det tydligen i alla fall en järnväg klar så att det var möjligt att ta sig från Danmark till Spanien.

– Det var en semesterresa på två veckor, fortsatte hon. Jag och en väninna tog först färjan från Malmö till Köpenhamn och därifrån gick tåget. När vi stod och väntade i Malmö, kom det fram en dam till oss och frågade om vi skulle med resan till Barcelona – det sade vi att vi skulle.

– Då ställde hon ifrån sig resväskan och hälsade på oss. Förutom sin resväska hade hon ett paket under armen.

Damen berättade för mig att det var ett paket med sådant där papper man brukar kalla gråpapper, men som i själva verket är brunt.

– Så reste vi, fortsatte hon. Och så småningom kom vi fram till Barcelona, som var vår huvuddestination. Det var där vi hade vår huvudinkvartering, men under de här två veckorna reste vi runt en hel del.

Sedan de inkvarterat sig på hotellet var det dags att äta. Hon och hennes väninna gick ner till matsalen och till densamma kom också den dam de hälsat på i Malmö.

– Hon hade också varit på rummet och inkvarterat sig. Allt hade hon lagt ifrån sig – allt, utom en sak. Det bruna paketet.

Damen hade paketet med sig ner till matsalen och det är klart att detta väckte en del förundran. Inte så få frågade sig vad det kunde vara i detta paket, som damen i fråga inte vågade lämna kvar på rummet, utan tog mer sig ner till matsalen. Att det måste vara värdefullt var de flesta överens om.

Så gick de runt i sta´n lite. Hon och hennes väninna,, plus alla de övriga resedeltagarna inklusive damen – med sitt paket, oförtrutet under armen.

– Det är klart att vi undrade, sa hon till, mig. Vad kunde det vara som gjorde att hon gjorde som hon gjorde?

Någon dag senare var det dags att ge sig ut på en busstur som bland annat innehöll övernattning.

– Vi tog bara med oss det nödvändigaste. Lite underkläder, toalettsaker och sådant. Så gjorde även damen – men dessutom tog hon med sig paketet.

När de sedan kom fram till övernattningsstället skulle de gå ut att se på saker. De skulle dessutom äta en måltid. Damen följde med – paketet likaså.

Paketet följde med damen… varje steg hon tog. Varje plats de besökte. Varje matställe de frekventerade. Paketet var med.

De två veckorna gick och det var dags att åka tillbaka. Så skedde, och omsider stod damen mittemot mig vid bordet, och hennes väninna åter på kajen i Malmö.

– Då kom damen fram till oss igen. Hon sade att det varit en så fantastisk resa och nu ville hon tacka så mycket för sällskapet. Så tillade hon att hon hade mer semester kvar hon. Den skulle hon tillbringa hos sin syster som bodde i Skåne.

– Så tillade hon: – Och jag har lakan med mig. Dem har jag här i paketet!

– Så sa hon, sa damen mitt emot mig och tillade att hon sedan dess hade funderat på vad det kom sig att hon inte ville släppa paketet

Jag vet inte om jag åt en enda tugga under hennes berättelse. Och från och till funderar jag fortfarande på gåtan med kvinnan och paketet. Fast det är snart trettio år sedan jag hörde historien, och min matkamrat säkert sedan länge gått till sina fäder.

Hur kunde det komma sig? Vem var hon, damen? Jag vet inte, men från och till undrar jag mycket.

Nåt mystiskt

04 oktober 2009

Det är nåt mystiskt med hästhoppning – det har jag insett sedan länge men fick i alla fall ytterligare en bekräftelse för en tid sedan.

Det var  när hustrun satt och talade i telefon med någon annan som också håller på med hästar.

Hustrun skulle berätta om en hoppövning som yngsta dottern genomförde någon dag tidigare.  Jag var med och till och med jag såg att det gick riktigt bra. ”Vackra sprrrrrrrång” som gamle Anders Gernandt skulle uttryck saken. Ytterst sällan fanns det anledning att besviket utropa” hon rrrriverrrrr … aj,aj,aj…”

Fast när jag nu hörde hustrun tala i telefon inser jag att det är något fundamentalt jag missat i det hela.

Ty hustrun säger följande: ”han hoppade verkligen med ryggen och han bjöd på hindren”.

Om vi nu lugnt och prydligt tar det hela i tur och ordning. Nej, kära vänner, jag kan absolut försäkra att han INTE hoppade med ryggen.

Han hoppade med benen, det kunde jag se hur tydligt som helst fast jag stod en bit bort. Jag brukar hålla mig en liten bit bort, för man vet aldrig – de kan få för sig att bli kärvänliga de där hästarna och de har ett kärvänligt sätt som gör att man lätt faller – och då talar jag inte i bildlig mening utan i rent bokstavlig. En kram från en häst på kanske 600 kilo, den kan vara nog så ansträngande, det försäkrar jag.

Med benen hoppade han, som sagt, det såg jag tydligt. Lyfte dem som så elegant att det var en ren fröjd att skåda. Ryggen fanns hela tiden på sin vanliga plats och på den satt hustruns yngsta dotter – fast, som om hon var ett med den rygg som hustrun alltså påstod hoppade, men som inte gjorde det, jag lovar.

Så till det andra. Påståendet att hästen ”bjöd på hindren”. Det skall i ett enda sammanhang sägas att jag inte ens visste att de var till salu.

Må var hur det vill med den saken, någon auktion förekom inte och ingen bjöd på hindren. Inte jag, inte hustrun, inte kamraten Sune, inte tösen..ingen.  Jag lovar!

Sedan har jag, sanningen att säga, svårt tro att en aldrig så skicklig häst ens vet vad en auktion är för någonting. Jag tror det, kort sagt, inte.

Visserligen var jag i Dalarna, och där är säkert många saker annorlunda än på Västkusten, men jag vill ändå göra detta lilla tillrättaläggande.

Scendebut

05 november 2013

Satt för några dagar och tittade på gammal hederlig TV-teater. Härlig TV-teater från den tid då TV hade egen ensemble som skapade föreställningar under hela året och alltid mycket bra förställningar dessutom.

Till eventuellt yngre läsare kan jag berätta att detta var i en tid då det inte med nödvändighet måste slås ut nån i slutet av varje program. Det kanske låter underligt för er, men så var det.

Jag satt alltså och tittade på denna gamla härliga teater och medan jag gjorde så bar det sig inte bättre än att jag kom att tänka på den gången jag själv debuterade på scen.

Antingen var det när jag gick i fyran eller så var det när jag gick i sexan – klart är i alla fall att det var när jag gick i den gamla skolan i Kållekärr. Jag skulle tro att det var i fyran ty i sexan hade vi en lärare so ansåg att idrott och rörelse var viktigare än teater. En inställning jag än i denna dag har svårt att förstå. Även om jag inte är beredd att gå lika långt som Sten Broman som lär ha sagt att om man bara är tillräckligt intelligent, behöver man inte träna.

Nåja det var i samband med julavslutningen det hela skedde. Det skulle framföras ett teaterstycke. Detta teaterstycke hade som övergripande mål att få publiken att inse sparandets välsignelse. Det är inte omöjligt att hela stycket var publicerat i tidningen Lyckoslanten som utgavs av Sparbanken och som kom gratis till oss med jämna mellanrum.

Så var det nog och stycket handlade om en familj – det är det enda jag minns kring själva handlingen och lika bra är säkert det.

Under alla omständigheter bestämdes det – det vill säga magistern bestämde – att jag skulle spela fadern. Jag vet inte om det var min pondus (för att nu inte kalla det något annat) som gjorde det, men det var det nog.

Mamman spelades av klasskamraten Eva, vill jag minnas och till detta två barn – behöver jag säga att det var en flicka och en pojke?  Mitt på scen stod en gran, vilket gjorde det redan trånga utrymmet ännu mindre och i allt väsentligt hindrade oss att fullt ut leverera det välsignelsebringande budskap som var författarens avsikt.

Men det var inte värst. Det värsta var att det var magisterns uppfattning att jag i min roll skulle ha mustasch. Det var dessutom hans uppfattning att det var min mor som skulle tillverka den, vilket jag efter hemkomst meddelade.

Så denna afton sattes hon att göra just detta. Den skulle vara grå, var det sagt – det gav en viss patina till själva rollen antar jag. Så mor frambar grått garn, satte det på tape och klippte till det så att det skulle verka alldeles trovärdigt.

Så kom premiären – det vill säga det var ju bara en föreställning, men i alla fall. Den kom som sagt.

Och med den ett problem som vare sig magistern eller min mor räknat med. Nämligen för det första att en mustasch som sitter fast med tape, den kliar och för det andra att den tenderar att falla av – framför allt när läppen snabbt blir svettig, vilket den snabbt blev under tiden jag tolkade den uppgift som blivit mig given.

Det skulle naturligtvis bli en skandal om mitt främsta sceniska attribut föll av mig, det insåg jag – men rollen gav mig ingen möjlighet att rätta till det hela. varför minns jag inte, men så var det.

I skolsalen hade ett stilla mummel börjat sprida sig och det var inte svårt inse vad det handlade om. Skulle den sitta kvar hela pjäsen? Skulle den falla av – klassen till glädje, mig själv till skam och vanära?

Då fick Eva – mamman – en snilleblixt. Helt utanför manus sa hon: -Det är synd att pappa är så förkyld.

Denna geniala replik gav mig utrymme att ta mig åt näsan och inte bara klia utan dessutom pressa fast tapen och ulltråden. Min ära var räddad, och min tacksamhet mot Eva ännu i denna dag stor.

Publiken föreföll visserligen en aning besviken, men applåderade i alla fall och mer begärde v i inte. Om den också ökade sitt sparande skall jag låta vara osagt.

Obegripligt 1979

04 november 2013

Jag har för vana att äta min lunch på en till dylikt anpassad lokal inte så långt ifrån mitt hem – inte varje dag, men inte sällan gör jag det.

Många har samma idé som jag, och ett antal är vi som sitter runt borden och talas vid , om inte dagligen så ofta som sagt.

Men det är inte bara mat och inte bara prat, Det är en del spel också . inte för min del, men det finns andra som från och till hämtar olika papper och sedan sätter sig att fundera.

Jag har förstått att det där spelet kallas för ”Lången”. De skall plocka ut ett antal matcher och gissa hur de kommer att sluta. Ju osannolikare slut de gissar på, desto högre odds om det i alla fall – mot förmodan – skulle bli just som de gissat. Jag var själv med och spelade en gång – det vill säga en annan plockade ut matcherna och jag bara var med och betalade.

Vann gjorde jag däremot inte. Två blev rätt men inte den tredje – och om inte alla är rätt så hjälper det inte hur mycket man hävdar att två av tre i alla fall inte är så illa och att även detta borde ge nån form av utdelning. Två är detsamma som noll, punkt slut.

De gånger det vunnits pengar – och det är ett antal – så har jag dessvärre inte varit med och spelat.

Nåja, under alla omständigheter så kom jag vid ett av dessa speltillfällen att tänka på en dag under sommaren 1979. En dag då jag befann mig i den lilla staden Llandudno i norra Wales.

Den heter så staden och namnets inledning skall uttalas som man uttalar inledningen i orden charm eller choklad. De har ett underligt språk i detta land och skyltarna innehöll namn vars stavning var sådan att man frågade sig hur det över huvud taget var möjligt att hitta nånstans.

Under alla omständigheter skulle jag ut för att hitta en offentlig tvättinrättning. På vägen dit kom jag att passera en liten lokal där ett antal män trängdes kring något som jag bara kände att jag måste undersöka närmare.

Så jag knallade in. Ett antal herrar, som sagt, ett antal högtalare och en lucka bak vilken det satt en herre. Det visade sig att jag hade hamnat i en lokal där det sysslades med hundkapplöpning.

Aldrig skall jag glömma det jag nu fick vara med om. Runt mig pratades det ivrigt…någon försökte överrösta en annan medan en tredje försökte avbryta dem och säga ytterligare något. Och allt på detta underliga språk som de talar i detta märkliga land.

Det var förstås alldeles omöjligt att förstå, men mycket intressant att iakktaga. Ty runt i rummet inte bara talades det högt och i munnen – det fylldes i papper också. På sådana där höga bord stod de och plitade ner saker. När de så plitat ner det som skulle plitas, gick de fram till luckan med mannen, lämnade sin lapp, betalade och fick ett kvitto. Bytte några ord med mannen också – han verkade känna alla i lokalen.

Så var det plötsligt stopp, tyst och närmast sakralt. Så brakade det loss i lokalens högtalare. Ett lopp refererades, det var alldeles tydligt. En mansröst refererade smattrade fram vad som just då hände på hundkapplöpningsbanan. Ingen av männen sa något – lokalen var tyst. Tyst som i gravens djup, som snörmakare Lekholm skulle uttryckt det.

Så var det plötsligt över, lika snabbt som det börjat. Och männen började tala igen. Några gick belåtna till mannen i luckan, men de flesta kastade sina kvitton på golvet, där det redan fanns åtskilliga.

Jag lämnade dem..nya hade kommit till, andra hade gått, Några med vinster, men de flesta säkert bara med förhoppningen att de skulle vinna nästa gång. Såna där hundar kan ju vara så oberäkneliga.

Precis som lången.

 

 

 

När banken var bank

01 november 2013

Jag minns min första förmögenhet.

Eller det är väl fel säga att jag minns den men senare i livet visste jag i alla fall att den fanns. När jag var 28 dagar gammal, hade jag hundra kronor på banken. Det berättade mamma för mig långt senare och jag tyckte gott att jag kunde berätta för vem på lågstadiet som kunde tänkas vilja höra.

Jag hade dem väl på en bok – och till denna summa skulle säkert läggas ett antal mynt som fanns på botten av min sparbössa. Jag tror den var oval till en början för att senare bytas ut mot en rund. Skulle jag får för mig att plocka några mynt från den bössan – Konsums godisavdelning var liten men lockande – så hindrades detta mitt tilltag av små tungor som föll ner över springan och gjorde varje otillåtet uttag omöjligt.

Så småningom slutade Karin skriva för hand i min insättningsbok. I stället hade hon fått till sig en enorm apparat i vars innandöme hon stoppade ner min bok. Den försvann för ett ögonblick för min syn, och när den så kom upp igen var det med en ny siffra i raden och en ny slutsumma. Min förmögenhet hade växt ytterligare en aning.

Jag kom att tänka på detta idag när jag skulle betala för en film jag hade köpt på Tradera. Den skulle betalas på Nordea – en bank vars kontor på Tjörn har lagts ner för en tid sedan och där man nu bli rekommenderad att åka några mil till Stenungsund.

Det gjorde jag, men där ville de inte veta av mig. Ty där hanterade de inte längre kontanter. Så min film förblev obetald…101 kronor som icke nådde sin destination.

Jag fick veta att skulle jag komma med kontanter så fick det bli till bankens kontor i Uddevalla eller Göteborg. Jag fick absolut för mig att det var vad som på fullt allvar föreslogs mig. Jag kunde inte klara av att formulera något svar på detta.

Jag fick senare veta att jag skall sköta dylika betalningar på Internet, men för min del skulle de lika gärna kunna be mig gå på lina över Niagarafallen.

Jag uppmanades senare att söka mig till mina lokala bank – för där tar de fortfarande emot kontanter. I alla fall det kontor som jag använder mig av. Det är jag dem evigt tacksam för.

Jag skall gå dit på måndag, men jag är rädd att det tar en avgift för att det handlar om en insättning på en annan bank.

Tänk – tänkte jag – om jag nån gång i slutet av femtiotalet hade frågat bankdirektören på min hemmabank om de tog emot och hanterade kontanter.

– Ja, skulle han svarat. Det är klart att vi tar emot kontanter. Det var kontanterna som startade och byggde den här banken. Det var de inte alltid så stora summorna som gjorde att den kunde bli vad den är idag.

Det var de små besparingarna och de små insättningarna som tillsammans skapade alltihop.

Nånstans har jag min röda sparbössa kvar. Men jag tvivlar på att det finns nån nyckel att uppbringa. Inte ens banken har nog den kvar tror jag.

Men att banker inte tar emot kontanter – det känns på något sätt oerhört märkligt.

Modellbygge

08 maj 2013

Jag har just läst ut Lasse Åbergs bok Åberg från a till ö.

Vid ett tillfälle visar han en sådan där modell man kunde bygga sedan man först hade klippt ur den ur tidningen. Sådana fanns det i gamla Allers och bilden kom mig att tänka på den tid då jag byggde modeller.

Det kan inte ha varit så lång tid sammanlagt och egentligen vet jag inte hur det kom sig att jag över huvud taget började – kanske var det i en tid då det ännu inte hade slagit mig hur oändligt kort till intellektet jag är när det gäller just dylika ting. Att skapa saker med händerna alltså.

Det började med att jag skulle bygga små flygplan – det var sådana med dubbla vingar, ty jag hade sett sådana hänga från taket i sytråd hos mina kamrater, och det tyckte jag allt såg flott ut, så det skulle jag bygga.

Det var tyska plan för det var ett sådan där kors på vingarna..alltihop satt samman i nån sorts mönster som skulle brytas sönder så att alla de enskilda delarna blottades och blev liggande var för sig.

Rysligt många delar var det och alla skulle sammansättas med ett lim som följde med – det var en förskräckligt liten tub och jag frågade mig verkligen om så många delar kunde komma på plats med bara detta lilla lim.

– Du skall bara använda lite varje gång, sa min i många sammanhang kunniga mor, men ack – vad kunde hon väl om tyska plan från det första världskriget? Visserligen hade hon sett tyska plan stryka över huset hemma, men det var under det andra kriget så det räknades inte, tyckte jag.

Så jag började bygga och sannerligen om det inte blev inte bara ett utan ett antal tyska flygplan från första världskriget. Sedan skulle de samlas i luften på mitt pojkrum – dithängda med sytråd som jag skaffade mig i mors låda för dylika ting.

Den som skall lyfta en trådrulle, bör först noga kontrollera så det inte sitter en nål i den. Det gjorde inte jag och resultatet av detta slarv blev ett blödande finger. Jag höll upp det, betraktade det och tänkte att det var märkligt vad tyskt stridsflyg kunde ställa till såhär långt senare.

Tre plan skulle upp – två av dem kom utan problem på plats, men de tredje sedan det först störtat hjälplöst mot pojkrumsgolvet. Några stag fick rätas upp, men i övrigt gick det väl.

Nu kände jag att jag kunde konsten så nu var det dags för en större uppgift. En modell av den tyska kryssaren Graaf Spee….som väl egentligen hette Amiral Graaf Spee och som sänktes av den egna besättningen utanför Montevideo eftersom den inte trodde sig kunna komma förbi den spärr som de allierade han skapat.

Fast det var inget jag visste nånting om när jag öppnade den fina lådan för att ta mig an detta mitt största projekt så långt. Ja det vill säga det blev inget större efter det, men i alla fall.

Jag satt vid köksbordet och när jag inte byggde så var det hela undanstoppat i det vi kallade för Stora Rummet – så kallades det rum man bara använde när det var gäster på besök och det skulle drickas kaffe och pratas lite finare. På bordet där låg Graaf Spee i väntan på att jag skulle fortsätta mitt skapande.

Det var ett tidsödande arbeta må ni tro. Denna gång med en något större limtub, men jag visste också att det fanns Karlssons Klister i huset om det skulle bli av nöden. Om de som räknat på detta med limåtgång hade räknat fel alltså, och det kunde man sannerligen inte utesluta.

Det där limmet förresten. Det hade en tendens att fastna på ställen där det inte borde fastna för att sedan bilda små små  liksom rep av lim till ett annat ställe där det inte heller skulle fastna. Vid ett tillfälle var det så illa att min far frågade mig om den där kryssaren verkligen skulle ha tackel och tåg. Det svarade jag inte på, ty det fanns en gräns för hur mycket jag var beredd att förnedra mig inför en gammal sjöman.

Byggandet fortsatte och det blev faktiskt klart så småningom. Det fanns visserligen vissa delar över, men jag lyckades inte reda ut var de skulle sitta, så de blev kvar i lådan.

Jag betraktade den från alla håll och var nöjd med mitt verk. Min far betraktade den också men sa ingenting.

Det gjorde däremot en god vän när jag senare hade förfärdigat en modell av Bismarck.  För det gjorde jag också, kom jag på.

Han tittade på den med outgrundlig blick och sedan sammanfattade han intrycket i följande elakhet:

– Om den såg ut i verkligheten som den ser ut här, så begriper jag inte varför engelsmännen lade ner så mycket möda på att sänka den. Den måste ju ha varit fullkomligt ofarlig.

Att gå i barndom

23 april 2013

Jag körde en del på Orust idag.

Trots mycket elände i den kommunen, kunde jag i alla fall konstatera att det skimrade grönt mellan träden – det blir riktig vår och det blir sommar. Och sedan blir det sommar och sedan blir det höst -och komna så långt skall skolan i Henån öppnas igen.  Troligen…sannolikt…förhoppningsvis..om allt går bra..om Gud vill och byxorna håller.

Själv går jag i barndom – eller vad man nu skall kalla det. Det är kanske lite överdrivet, men i alla fall. jag tillåter mig överdriva och konstaterar alltså att jag går i barndom.

Det började igår när min läkare ringde. Jag hade tagit en del prov och började så smått undra om de alls skulle höra av sig – men så gjorde hon så i alla fall.

Hon sa att det mesta var ok – det får man vara nöjd med i min ålder – men att jag hade ett allt för lågt värde D-vitamin. Så hon frågade om jag möjligen solade. Det var då jag föll i skratt.

Jag vet att jag solade en gång 1992 för då var jag att badade på Djupvik – på Djupvik vänster, så alla som var med förr vet vad jag menar. Man kan kanske inte direkt påstå att jag solade då heller, men jag låg i alla fall ner och lät solen bestråla min kropp, det gjorde jag.

Sedan dess har det inte blivit nån solning. Min far var mycket förtjust i att sola, men det gick inte i arv alls. Bad och solning får vara.

Det sa jag till henne sedan jag slutat skratta och det var då hon kom  med det förslag som skulle få mig att gå i barndom.

Märker ni att läkare alltid föreslår. Har du brutit benet så föreslår det att du gipsar.

Men alltså…hennes förslag gick ut på att jag skulle ta mig till apoteket och där inhandla inte mindre än fem flaskor med D-vitamin i flytande form. Det som kan droppas och ges – eller i alla fall gavs -till små barn. Då hette det AD-droppar men det har i alla fall hunnit byta namn – annars skulle det kanske bara varit för pinsamt.

Dessa droppar skall jag ta en tesked av varje dag i fem veckor – sedan skall värdet förhoppningsvis ha knallat upp och jag slipper vara trött och deprimerad för det kan man bli av för lite D-vitamin.

Men alltså att jag skulle åka på den medicin jag tog för kanske sextio år sedan, det var oväntat det måste jag säga. Nu fattas det bara att jag skall intaga torskleverolja också. Och få en wienerkorv på Konsum för att hålla mig lugn medan mamma handlar.

Tilläggas kan att den där oljan smakade vedervärdigt. Jag hade fått höra att den var god, men ack icke.

Dock skimrade det grönt mellan träden på västra Orust. Och det är bra mot trötthet och depression även det.

 

Tidens tecken

17 april 2013

Ibland framstår tidens tecken klarare än eljest.

Det blir nog att börja så högtidligt. Ty jag har just upplevt en sak som fick mig att ta mig för pannen, hojta till av förvåning – samt alltså inse tidens tecken.

Jag hade gått till sängs, och lagt mig att läsa en veckotidning som jag ansåg tillräckligt späckad med korsord för att vara värd investera i.

Innan lösandet inleddes passade jag på att läsa lite om högt blodtryck, ty det skadar aldrig att kunna en del om lite av varje.

Allting hade väl stannat vid detta om det inte varit så att det till den här artikeln var kopplat en tävling.

Och gissa vad man kunde vinna! Just det, en blodtrycksmätare. Förstapriset i denna tävling var en blodtrycksmätare.

Nog säger väl detta det mesta om tiden vi lever i. I de tidningar där vi förr kunde vinna kastruller, handdukar och lakansset, kan vi idag vinna en liten behändig sak att mäta blodtrycket med.

Den skulle fästas runt handleden och jag känner den väl, ty jag har själv en sådan.

Jag köpte min mätare på apoteket, för vem kunde ana att jag skulle få en chans att vinna en till en kostnad endast för porto.

Kanske kunde jag övertygad den vänlige läkaren i andra ändan av telefonluren att vi väl kunde vänta med den där mätaren, till dess jag visste hur det skulle gå i dragningen i den där tävlingen jag nämnde.

Och vem vet, i nästa nummer lottade de kanske ut en kartong med blodtryckstabletter. Hade min vänlige läkare bara haft lite tålamod kunde jag klarat mig undan nästan gratis.

Och vem vet -jag har en annan veckotidning också och endera veckan dyker där säkert upp en artikel om diabetes – då lottar de så klart ut en blodsockermätare. Och här sitter jag och har köpt en – alldeles i onödan. Vinner jag den där mätaren, så skall jag ha mina 80 kronor tillbaka, det kan regionala hälso-och sjukvårdsnämnden hoppa upp och sätta sig på.

Fast doktorn tänkte säkert på mitt eget bästa, och dessutom är det inte alls säkert att han har den där veckotidningen, så han hade en chans att känna till tävlingen. Han läser väl bara sådana där komplicerade läkartidningar kan jag tro – och vad de har för tävlingar i en sådan tidning det vet jag sannerligen inte.

Säkert är det nåt korsord med bara sådana där underliga ord som doktorn ibland använder och som får vanligt folk att huka i tron att de fått en släng av digerdöden eller nåt annat man trodde var utrotat.

Jag frågar mig vad förstapriset kan vara, för jag är säker på att det i alla fall inte är en blodtrycksmätare för sådana får de säkert mer än nog av under arbetstid.

Kanske är det en skalpell med inbyggt reseväckarur, att ha med på semestern. För väckt även i tältet måste ju doktorn bli, så han/hon inte ligger där och trynar och missar den oumbärliga guidade vandringen i slottsruinen.

Och det aldrig skada att ha med sig en skalpell, med tanke på allt elände som kan tänkas hända på en campingplats. Uppskärning av..nej, bevare mig, låt oss lämna det genast.

Eller så kanske de vinner en gratis hotellvistelse i samband med nästa läkarkongress i Paris.

Nej, nu kom jag på det. Nu vet jag faktiskt vad förstapriset är i den där korsordstävlingen med alla de komplicerade orden.

Det är ett lakansset och en bunt med handdukar i frotté.

 

 

Tidens tecken

17 april 2013

Ibland framstår tidens tecken klarare än eljest.

Det blir nog att börja så högtidligt. Ty jag har just upplevt en sak som fick mig att ta mig för pannen, hojta till av förvåning – samt alltså inse tidens tecken.

Jag hade gått till sängs, och lagt mig att läsa en veckotidning som jag ansåg tillräckligt späckad med korsord för att vara värd investera i.

Innan lösandet inleddes passade jag på att läsa lite om högt blodtryck, ty det skadar aldrig att kunna en del om lite av varje.

Allting hade väl stannat vid detta om det inte varit så att det till den här artikeln var kopplat en tävling.

Och gissa vad man kunde vinna! Just det, en blodtrycksmätare. Förstapriset i denna tävling var en blodtrycksmätare.

Nog säger väl detta det mesta om tiden vi lever i. I de tidningar där vi förr kunde vinna kastruller, handdukar och lakansset, kan vi idag vinna en liten behändig sak att mäta blodtrycket med.

Den skulle fästas runt handleden och jag känner den väl, ty jag har själv en sådan.

Jag köpte min mätare på apoteket, för vem kunde ana att jag skulle få en chans att vinna en till en kostnad endast för porto.

Kanske kunde jag övertygad den vänlige läkaren i andra ändan av telefonluren att vi väl kunde vänta med den där mätaren, till dess jag visste hur det skulle gå i dragningen i den där tävlingen jag nämnde.

Och vem vet, i nästa nummer lottade de kanske ut en kartong med blodtryckstabletter. Hade min vänlige läkare bara haft lite tålamod kunde jag klarat mig undan nästan gratis.

Och vem vet -jag har en annan veckotidning också och endera veckan dyker där säkert upp en artikel om diabetes – då lottar de så klart ut en blodsockermätare. Och här sitter jag och har köpt en – alldeles i onödan. Vinner jag den där mätaren, så skall jag ha mina 80 kronor tillbaka, det kan regionala hälso-och sjukvårdsnämnden hoppa upp och sätta sig på.

Fast doktorn tänkte säkert på mitt eget bästa, och dessutom är det inte alls säkert att han har den där veckotidningen, så han hade en chans att känna till tävlingen. Han läser väl bara sådana där komplicerade läkartidningar kan jag tro – och vad de har för tävlingar i en sådan tidning det vet jag sannerligen inte.

Säkert är det nåt korsord med bara sådana där underliga ord som doktorn ibland använder och som får vanligt folk att huka i tron att de fått en släng av digerdöden eller nåt annat man trodde var utrotat.

Jag frågar mig vad förstapriset kan vara, för jag är säker på att det i alla fall inte är en blodtrycksmätare för sådana får de säkert mer än nog av under arbetstid.

Kanske är det en skalpell med inbyggt reseväckarur, att ha med på semestern. För väckt även i tältet måste ju doktorn bli, så han/hon inte ligger där och trynar och missar den oumbärliga guidade vandringen i slottsruinen.

Och det aldrig skada att ha med sig en skalpell, med tanke på allt elände som kan tänkas hända på en campingplats. Uppskärning av..nej, bevare mig, låt oss lämna det genast.

Eller så kanske de vinner en gratis hotellvistelse i samband med nästa läkarkongress i Paris.

Nej, nu kom jag på det. Nu vet jag faktiskt vad förstapriset är i den där korsordstävlingen med alla de komplicerade orden.

Det är ett lakansset och en bunt med handdukar i frotté.

 

 

 

 

När skall TV4 fatta?

14 april 2013

 

Det är möjligt att jag har sagt detta tidigare – det är till och med troligt, men kanske finns det i alla fall en eller annan läsare som kan ta del av min vrede.

Nåja, så vred är jag nu inte, egentligen bara förbluffad över att så kompakt dumhet kan finnas på ett och samma ställe.

Och det gäller något vid det här laget som ointressant som Bingolotto. Jodå, det finns fortfarande fast du kanske inte trodde det, Undangömt i en kanal så att säga vid sidan av finns det, och antalet tittare är endast ett uns av vad det en gång var.

De senaste åren har komikern Jan Bylund varit programledare. Nu får han kicken och skall ersättas av nån ung kvinnlig artist jag inte minns namnet på, och mig veterligen aldrig heller har hört.

Och orsaken om jag förstått saken rätt är att locka fler unga tittare. Och jag är säker på att detta kommer att lyckas.

I själva verket kommer denna nya och krya satsning från TV4 att innebära en katastrof  för landets alla uteställen. Visserligen är det väl på söndag det sänds numera, men även denna dag sökte sig ju de unga ut att roa sig på diverse vattenställen.

Nu kommer deras restauranger och andra ställen där saker inmundigas att stå tomma på söndag kväll. Ty då är ungdomen hemma och spelar Bingolotto. Visserligen skulle de kanske kunna gå ut efteråt, men ni vet hur det är. Har man väl hamnat i TV-soffan, är det lätt hänt att man blir kvar där.

Tror ni att det blir så här? Jag tror det inte. Tror ni att ännu ett nytt ansikten på programledarplatsen kommer att locka nya och unga spelare? Jag tror det inte heller.

Allt är så sanslöst feltänkt. För rätt länge sedan vid det här laget så var det en nöjeschef på den aktuella kanalen som menade att det hade blivit för mycket plockande med brickor i Bingolotto.

Nöjeschef alltså – men vad Bingolotto är för något det hade mannen (för det var säkert en man) inte begripet.

Hur kan någon vara så sanslöst korkad att han tror att det någonsin går att göra ett ungdomsprogram av Bingolotto? Fattar inte pappskallarna att allt modernt bjäfs det utrustar programmet med i själva verket skrämmer bort de äldre lösarna utan att det kommer några nya i stället.

Det är inte för att lyssna på intervjuer eller för att lyssna på nån modern – för den fullständigt okänd – så kallad stjärna de sätter sig vid TVn. Det är för att spela Bingo – det är just plockandet med brickor som är själva poängen, när skall TV fyras ansvariga fatta det? Det är för chansen att vinna hundra spänn och kanske kanske kanske en bil, som folk är med.

Jag har en lösning; sänk brickpriset till 25 spänn, plocka tillbaka dansbanden och anställ en medelålders programledare som redan är folkkär. Plocka sedan tillbaka det till TV fyras huvudkanal, och inse att detta är det enda sättet att rädda det hela.

Om det nu skall räddas. Med nuvarande metod är det räddningslöst förlorat. Ingen kommer att sörja mindre än jag, men  det finns kanske de som gärna hade spelat igen – om de bara slipper intervjuer och unga artister och sånt trams och kan koncentrera sig på hoppet om hundralappen.

 

Första förband

12 april 2013

Den där rubriken jag hittat på den är bara för att larva mig lite Detta skall inte alls handla om förband utan om för-band. Det vill säga om ett band, eller vågar man skriva orkester, som skall spela innan en annan orkester kommer in och spelar.

Av någon märklig anledning skall det vara så att innan ett berömt band kommer in och spelar, så skall minst ett mindre berömt band spela först. Det kan möjligen bero på att publiken skall ha nåt att jämföra med och inse hur bra det där bandet som kommer efter verkligen är.

Då gäller det bara att se till att det inte blir som det berättas att det blev när Povel Ramel nån gång 1944 eller så, skulle agera paus-pianist när en annan och då mycket mera berömt artist uppträdde på Långedrag i Göteborg.

Publikens jubel blev långvarigt och huvudartisten lär ha teaterviskat till Povel när den förre var på väg in igen och den senare på väg ut.

– Du skall inte vara för bra, din jäkel.

Jag vet inte om den historien är sann, men det skulle inte förvåna mig. Fast det var detta med för-band alltså.

Jag kom att läsa en äldre artikel ur din lokala tidning – ja, det vill säga det beror ju på var (ursäkta alla ungdomar att jag inte skriver vart) du bor, men just nu talar jag till dem vilka bo (jag ÄLSKAR verb i pluralis) i STO-området.

Nu var det  på det sättet att ett band vid namn Status Quo skulle komma till Stenungsund. Inför den konserten läste jag i den tidning där jag själv fortfarande jobbar att den som så önskade,  kunde få rösta om vilket för-band det skulle vara – och jag började fundera på vilket för-band jag skulle vilja se.

Först tänkte jag på Wiggerskvartetten – det var fyra ytterst skönsjungande män fast när jag sedan googlade på dem visade det sig att den gruppen upphörde 1940, så det kanske skulle stöta på vissa hinder. Under alla omständigheter kan jag berätta att Wiggerskvartetten kallades ”The rhytmic four” när den skulle vara internationell, men jag vet inte hur internationell den egentligen hann att bli.

Sedan tänkte jag på Göingeflickorna, som jag för övrigt intervjuade 1984. Då var det två kvar i trion.

Det var i alla fall mycket trevligt folk att tala med, och det skedde just i Östra Göinge dessutom – idag läser jag att den äldsta av de tre har lämnat oss just i år. Och för-band hade de aldrig kunnat tänka sig vara, det är jag säker på.

Nej jag kommer inte på nåt, så jag får avstå från att ha någon åsikt i frågan. Dessutom undrar jag vad det kommer sig att man går och lyssnar på Status Quo. Om det finns nåt band som alltid kommer att låta likadant, så är det väl ett band med det namnet. En förändring skulle ju strida mot vad namnet berättar, och så kan vi inte gärna ha det heller.

För er som inte vet och inte har googlat kan jag berätta att bandet startades 1962 – då hade Göingeflickorna bara hållit på i sju år och ganska nyss haft en fullkomligt jättehit med ”Kära mor” – de var så stora att jag frågar mig om de inte rent av hade för-band.

Själv har jag aldrig varit på en rockkonsert, eftersom jag tycker att det finns angenämare sätt att ruinera sin hörsel om man nu nödvändigtvis skall göra det.

 

Första förband

12 april 2013

Den där rubriken jag hittat på den är bara för att larva mig lite Detta skall inte alls handla om förband utan om för-band. Det vill säga om ett band, eller vågar man skriva orkester, som skall spela innan en annan orkester kommer in och spelar.

Av någon märklig anledning skall det vara så att innan ett berömt band kommer in och spelar, så skall minst ett mindre berömt band spela först. Det kan möjligen bero på att publiken skall ha nåt att jämföra med och inse hur bra det där bandet som kommer efter verkligen är.

Då gäller det bara att se till att det inte blir som det berättas att det blev när Povel Ramel nån gång 1944 eller så, skulle agera paus-pianist när en annan och då mycket mera berömt artist uppträdde på Långedrag i Göteborg.

Publikens jubel blev långvarigt och huvudartisten lär ha teaterviskat till Povel när den förre var på väg in igen och den senare på väg ut.

– Du skall inte vara för bra, din jäkel.

Jag vet inte om den historien är sann, men det skulle inte förvåna mig. Fast det var detta med för-band alltså.

Jag kom att läsa en äldre artikel ur din lokala tidning – ja, det vill säga det beror ju på var (ursäkta alla ungdomar att jag inte skriver vart) du bor, men just nu talar jag till dem vilka bo (jag ÄLSKAR verb i pluralis) i STO-området.

Nu var det  på det sättet att ett band vid namn Status Quo skulle komma till Stenungsund. Inför den konserten läste jag i den tidning där jag själv fortfarande jobbar att den som så önskade,  kunde få rösta om vilket för-band det skulle vara – och jag började fundera på vilket för-band jag skulle vilja se.

Först tänkte jag på Wiggerskvartetten – det var fyra ytterst skönsjungande män fast när jag sedan googlade på dem visade det sig att den gruppen upphörde 1940, så det kanske skulle stöta på vissa hinder. Under alla omständigheter kan jag berätta att Wiggerskvartetten kallades ”The rhytmic four” när den skulle vara internationell, men jag vet inte hur internationell den egentligen hann att bli.

Sedan tänkte jag på Göingeflickorna, som jag för övrigt intervjuade 1984. Då var det två kvar i trion.

Det var i alla fall mycket trevligt folk att tala med, och det skedde just i Östra Göinge dessutom – idag läser jag att den äldsta av de tre har lämnat oss just i år. Och för-band hade de aldrig kunnat tänka sig vara, det är jag säker på.

Nej jag kommer inte på nåt, så jag får avstå från att ha någon åsikt i frågan. Dessutom undrar jag vad det kommer sig att man går och lyssnar på Status Quo. Om det finns nåt band som alltid kommer att låta likadant, så är det väl ett band med det namnet. En förändring skulle ju strida mot vad namnet berättar, och så kan vi inte gärna ha det heller.

För er som inte vet och inte har googlat kan jag berätta att bandet startades 1962 – då hade Göingeflickorna bara hållit på i sju år och ganska nyss haft en fullkomligt jättehit med ”Kära mor” – de var så stora att jag frågar mig om de inte rent av hade för-band.

Själv har jag aldrig varit på en rockkonsert, eftersom jag tycker att det finns angenämare sätt att ruinera sin hörsel om man nu nödvändigtvis skall göra det.